Våra fågelbordsfåglar

 

Nedan presenterar vi några av våra allmänna och även sällsynta besökare vid fågelborden under vinterhalvåret.
De flesta av arterna vid matningen är våra vanligaste fröätande stannfåglar. Men ibland kan även enstaka

övervintrande flyttfåglar dyka upp vid utfodringsplatserna.

 

Sammanställt av Eivor Bernas

 

 

 

Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Talgoxe  Parus major
Ca 15 cm. En karaktäristisk mes, med sin gul-svart-vita färgteckning. Både hane och hona är snarlika. Det svarta bandet på buken är något bredare hos hanen.
Stannfågel och den mest vanliga besökaren vid fågelborden.
Gillar solrosfrö, hampfrö, talg och nötter.

Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Blåmes Parus caeruleus
14 cm. Något mindre än talgoxen. Gul undersida och blågrön ovansida. Vit kind med en svart markering genom ögat. Blå hätta på huvudet.
Hanen har en aning klarare färger, i övrigt är båda könen lika.
Är som talgoxen mycket vanlig vid våra fågelbord. Tuffing, som kör iväg även större fåglar. Är ofta tillsammans med koltrasten den första på morgon och sista på kvällen vid fågelmatningen.

Foto E Bernas (C) Foto E Bernas (C)

Grönfink  Carduelis chloris
Ca 16 cm. Tillhör gruppen finkar.
En kraftig fågel med grov näbb. Grågrön fjäderdräkt. Hanen har gula handpennskanter samt även en gul kant på stjärten. Honan något gråbrunare och diffusare gult band.
Grönfinken är i regel en stannfågel men en del flyttar till övervintringsområden i Nordtyskland.
Mycket vanlig vid fågelborden och rena "dammsugaren" som sitter kvar vid bordet och tuggar  ihärdigt i sig frön.

Foto E Bernas (C) Foto E Bernas (C)

Gulsparv Emberiza citrinella
17 cm. Kraftig fågel med relativt lång stjärt. Gult på huvud och undersida samt rödbrun ovansida. Hanen kan ha en knallgul färg på huvudet. Honan och ungfåglarna är något svagare i färgerna.
Ses ofta flockvis när den vintertid söker föda på stallbackar och vid spannmålsmagasin. Kommer också till fågelborden framförallt om det serveras havre. Håller främst till på marken där den söker säd och frön.

Foto E Bernas Foto E Bernas
Entita Parus palustris
12 cm. En liten mes, mindre en talgoxen.
Gråvit undersida och kind, gråbrun ovansida och svart hätta samt haklapp. Båda könen är lika.
Mycket lik systerarten talltita som den är lätt att förväxlas ihop med.
Talltitan har dock en gråare ovansida, svartare hjässa, något större svart haklapp och ett ljust vingfält.
Entitan (eller kärrmesen) ses vid fågelbord som finns på öppnare platser medan talltitan inte gärna flyger så långt från barrskogskanten.
Båda äter frön vintertid.
Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Nötväcka Sitta europaea
Ca 15 cm. En kraftigt byggd fågel med stort huvud och mejselformad näbb. Blågrå översida och vit undersida. Ett svart streck löper genom ögat. Karaktäristisk genom sitt sätt att klättra med huvudet före nerför trädstammar.
Hamstrare. Hämtar solrosfrön som den gömmer i barksprickor för senare behov. Ibland är det rena skytteltrafiken mellan fågelbordet och lagringsplatsen.
Äter solros- och hampfrö samt jordnötter.

Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Grönsiska  Carduelis spinus
12 cm. En liten finkfågel med en liten spetsig näbb. Övervägande gulgrön med svart hjässa och strupfläck. Mörka vingar med en kontrasterande gul teckning samt även gula kanter på stjärten. Kort kluven stjärt.
Lever på frön av gran och tall samt björk och på vintern framförallt al.
Är inte så vanlig vid fågelborden med dyker ibland upp för att söka hampfrö och krossade nötter.

Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Steglits Carduelis carduelis
14 cm. Fågelbordets färgprakt. Vit och beige undersida, beigebrun ovansida, vit kind, hjässan svart i en sträng neråt stupen. Rött ansikte med en svart ring runt näbben. Svart stjärt och vingar med en markant gul teckning. Näbben beige. Hane och hona är lika.
Även den uppträder i flockar under vinterhalvåret. Ses ofta söka föda bland tistlar där den äter frö. Ibland även gäst vid fågelbordet där den äter solros- och hampfrö.
Steglitsen finns endast i mellersta och södra delarna av landet, från Uppland och söderut.

Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Stenknäck Coccothraustes coccothraustes
19 cm. En stor kraftig fink som är lätt att känna igen på den kraftiga kägelformiga näbben. Näbben är utformad för att klara av att knäcka nötter och frön för att komma åt kärnorna. Stenknäcken är rödbrun på undersidan, huvudet och övergumpen. Grå nacke, mörkbrun ovansida och gråvit undergump. Över vingen går ett ljust vingband. Näbben är beige under vinterhalvåret och under näbben finns en svart haklapp.
Stenknäcken är i vanliga fall tillbakadragen men under vinterhalvåret kommer den ibland fram till fågelborden för att äta nötter och oljerika frön.

Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Större hackspett Dendrocopos major
23 cm. Vår vanligaste hackspett. Svart rygg och stora vita skulderfläckar. Gråvit undersida och rödaktig undergump. Vita kinder. Hanens hjässa är svart med en röd fläck i nacken. Honans hjässa är helt svart.
Dyker ibland upp vid fågelborden och är särskilt förtjust om det serveras talg eller talgbollar.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Mindre hackspett   Dendrocopos minor
14 cm. Till skillnad från större hackspett är detta en liten spett, endast i storlek som en talgoxe. Ljus streckad undersida och ljusa kinder. Svart band på huvudsidan. Svart rygg med vita tvärgående streck. Även vingarna är svartvit randiga. Hanen har röd hjässa medan honans hjässa är brunvit.
Mindre hackspetten vistas företrädesvis i löv och blandskog och äter insekter som den hittar bland bark och i lövverk. Kommer ibland fram till fågelborden, främst för att äta talg eller späck
.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Domherre Pyrrhula pyrrhula
17 cm. En kraftig byggd fink med ett karaktäristiskt rött bröst och kind. Svart hjässa, vingpennor och stjärt. Vitt band på vingarna samt vit övergump och grå undergump. Näbben är svart och något böjd. Honan har samma teckning men har mattare rödbrun undersida.
Håller ihop flockvis under vintern. Sitter ofta uppe i ett avlövat träd och ibland hörs det visslande korta locklätet "phyy phyy".
I anslutning till utfodringsplatser söker den bär och havre från t ex kärvar.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Koltrast Turdus merula
Ca 25 cm. Hanen är svart med en klargul näbb. Honan är mörkbrun med rostbrunt bröst och brun näbb.
Koltrasten ses ofta hoppa omkring på marken där den söker larver, mask och fallfrukt. Sitter också ofta i rönnbärsträd och mumsar på bär. Ses och hörs även i skymning och gryning då den flyger iväg med ett varningsläte liknande ett fint "tsiih" eller upprepande "teck-teck-teck" som varierar beroende på vilken fara det gäller.
Vid fågelbordet äter den bl.a. utlagda bär, russin och äpplen.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Björktrast Turdus pilaris
Lika stor som koltrasten. Grå hjässa, kind och övergump. Rödbruna vingar och rygg samt mörkbrun stjärt. Undersidan är brungul och grå med mörka fläckar.
Båda könen är snarlika.
Liksom koltrasten gillar den mask, bär och frukt. Ses därför ibland vid fågelborden för att kalasa på äppel och bär.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Tofsmes Parus cristatus
12 cm. Grå undersida, brungrå rygg, vit och svart kind, stor svart haklapp och en markant gråspräcklig huvudtofs.
En barrskogsfågel som sällan visar sig på annan plats. Förekommer ofta i meståg som drar genom gles bevuxen barr- och blandskog på jakt efter föda. Vid fågelbord som finns i anslutning till barr- och blandskog dyker den ibland upp.
Söker då framförallt frön från hampa, hackar på jordnötter eller t ex i en uppsågad kokosnöt.

Foto K Carlsson (c) Foto K Carlsson (c)

Sparvhök Accipiter nisus
Där småfåglar samlas, där finns ofta också sparvhöken i närheten.
Väl dold i buskagen i närheten gör den en snabb överraskningsattack för att fånga en fågel.
Småfåglarnas varningsläten ger en föraning om att fara finns i närheten.

Sparvhöken är en relativt liten rovfågel (30-40 cm), där honan är markant större än hanen.
Gråbrun på ryggen och tvärrandig vitgrå och svart på undersidan. Hanen är mera blågrå på ryggen.
Födan består främst av småfågel men även större fåglar som duvor
.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Stjärtmes Aegithalous caudatus
 6 cm kropp och 10 cm stjärt gör den svartvita stjärtmesen till en fågel som är lätt att känna igen. Vitt huvud och underdel och svart överdel och stjärt.
Stjärtmesen hör vanligtvis inte till fågelbordsfåglarna men ibland dyker den upp för att äta av t.ex en upphängd talg.
Vintertid håller den till i flockar om 5-20 ex som snabbt drar omkring för att söka föda bland lövträd och buskar.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Nötskrika Garrulus glandarius
35 cm. En brokig färggrann fågel som är lätt att känna igen. Rödbrun-beige i färgen med gråsvart strimmig hjässa, mörk näbb och en markant svart mustasch under ögat. Vit haka. Svart lång stjärt och mörka vingar. Vit markering på vingarna som även syns i flykten. Vit över- och undergump. Främre vingtäckarna är strimmade i svart och blått.
En högljudd fågel som främst förekommer i barr- och blandskog.
Gillar ekollon som den fraktar i strupsäcken. Kommer ibland fram till fågelbord som är placerad i närheten av skogar. Där äter den talg, nötter och utlagt bröd.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Sidensvans Bombycilla garrulus
20 cm. En vackert tecknad fågel i storlek som en stare. Färgen varierar i gråbeige undersida och gråbrun ovansida. Övergumpen är grå och stjärten är gråsvart. Längst ut på stjärten finns ett gult band. Handpennorna i vingarna har en gul kant med vit spets. Huvudsidorna är rödaktiga och den markanta huvudtofsen är beigegrå. Svart haklapp och en svart markering genom ögat.
Sidensvansen är en häckfågel i norra landet som vintertid drar i stora flockar söderut på jakt efter bär, med rönn- och oxelbär som favorit. Kan finnas i närheten av vinterfågelmatning men är inte direkt en fågelbordsart.

Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Gråsparv Passer domesticus
16 cm. En sparvfink. Grå undersida och kind. Brunsvart spräcklig ovansida.
Hanen har grå hjässa och brun nacke. Honan är mera diffust tecknad och saknar brunt i nacken.
Gråsparven är knuten till platser med människor och förekommer även inne i städer. Sitter ofta i täta häckar och kvittrar ihärdigt. Allätare som vintertid gärna äter frön och brödsmulor på marken.

Foto E Bernas (c) Foto E Bernas (c)

Pilfink Passer montanus
15 cm. Förväxlas ibland med gråsparv som den i stora drag liknar.
Pilfinken har dock en chokladbrun hätta på huvudet, vit krage och
vita kinder med en brun fläck samt svart haklapp. Den är också mer
markant tecknad i brunt och svart än gråsparven.
Pilfinken förekommer ofta i bebyggelse men är inte lika knuten till
människor som gråsparven. Vid fågelborden hittar den frön och rester på marken.

Foto K Carlsson Foto K Carlsson

Svartmes Parus ater
11 cm. En liten fågel med smal näbb. Grå på ovansidan och gråvit på undersidan med en aning rödgul nyans på sidorna. Svart huvud och strupe. Vita kinder och en tydlig vit fläck i nacken.

En utpräglad barrskogsfågel som håller till bland tallar och granar inne i skogen. Följer även den mestågen genom skogen.
Fågelbord i anslutning till större skogsområden kan ibland få besök av svartmesen.
Den äter främst frön från barrträd men hittar också mindre frön på marken.

Bland våra flyttfåglar finns det några arter som under milda vintrar prövar att stanna kvar i våra trakter. Dessa söker sig ibland fram till fågelborden där det är lättare att hitta föda.

 

 

Rödhake Erithacus rubecula
14 cm. En liten knubbig fågel som känns igen på sitt rostbruna bröst och kind. Undersidan är i övrigt gråvit och ryggen brun. Båda könen är lika i färgen.
Rödhaken är en fågel som främst vistas i skogen men även i övriga trädbevuxna områden framförallt bland täta buskar.
Flyttfågel som övervintrar i sydvästra Europa. Ett fåtal, med stor variation år från år, kan övervintra hos oss om vintern är mild.
Ses då ibland framme vid fågelborden där den kilar fram på backen för att söka mindre frön.

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Svarthätta Sylvia atricapilla 
14 cm Hör till familjen sångare, som egentligen är flyttfåglar som övervintrar på varmare breddgrader.
En gråbrun fågel med, hos hanen svart hjässa och hos honan brun hjässa. Kan eventuellt förväxlas med en- eller talltita men saknar deras svarta haklapp.
På vår och försommar är svarthättan en av våra flitigaste sångarfåglar. De flesta av dem flyttar i september/oktober men några stannar kvar milda vintrar. De kan då dyka upp vid fågelborden
.

Foto E Bernas Foto E Bernas

Bofink   Fringilla coelebs
16 cm. En välkänd sommarfågel. Rödbrun på undersida och kind, grå hjässa och nacke, mörka vingar med ett tydligt vitt band. Gulgrön på övergumpen samt mörk stjärt. Honan är mattare i färgen men har även hon ett vitt vingband.
En av våra vanligaste fåglar som dock är en flyttfågel och försvinner till varmare trakter under vintern. Milda vintrar stannar dock ett fåtal kvar hos oss och söker sig då gärna till fågelborden där den äter frön och utlagt bröd

Foto A Westlund Foto A Westlund

Bergfink Fringilla montifringilla

16 cm. I storlek som en bofink. På vintern är huvud och rygg mörkt spräckligt (som i sommardräkt är svart). Näbben är på vintern bengul med en svart spets. Vit på under- och övergumpen som är väl synlig i flykten.
Bröst och flanker är gulbruna. Har också ett rostfärgat band som löper över vingen. Honan är mattare i färgen.
Bergfinken är en barrskogsfågel som häckar i norra Sverige. Övervintrar i Mellaneuropa. Milda vintrar stannar en del fåglar upp även i våra trakter och kan då ses sällsynt vid fågelborden där den främst äter frön och utlagt bröd.

 

Foto A Westlund (c) Foto A Westlund (c)

Gråsiska Carduelis flammea
13 cm. En liten fink som är gråbrunspräcklig med en röd fläck i pannan och vintertid endast svagt rosa på bröstet.
Häckar i norra Sverige och många flyttar på vintern till södra delarna av landet eller till Tyskland.
Uppehåller sig vintertid i, ibland stora flockar och kan ses kalasa bland björk- och alhängen. Inte så vanlig vid foderborden men kommer ibland fram i småflockar och ätar bl.a hampfrön.
I gråsiskeflockarna kan också smyga in en och annan snösiska. Arterna är mycket  svår att skilja åt.